I början av jakten på FIRE kände jag stor beundran, och nästan förundran, för dem som nått FIRE på kort tid. Ett exempel är Familjen Fri som uppnådde ekonomisk frihet på sex år (!) vilket jag tyckte var väldigt imponerande och starkt jobbat, och det tycker jag fortfarande. Jag sög i mig information och tips som en svamp och insåg att det var dags att leta extrapriser i mataffärerna, baka eget bröd, cykla i stället för att köra bil – helst inte äga en bil, etc. etc.

Efter en tids jagande på det här sättet, för det kändes verkligen som en jakt, började jag dock ifrågasätta om det här var rätt för mig. Jag har ett jobb som är mentalt krävande och som i perioder också tar upp mycket av, för att inte säga all, min vakna tid. Vad som är mycket jobb är ett relativt begrepp så för att tydliggöra det hela innebär mitt liv i perioder att jag går upp halv sex för att göra mig i ordning och åka till jobbet. Jag tar en kortare lunchpaus under dagen och en eller två ännu kortare pauser också om jag kommer ihåg (för att ladda om hjärnan), och sedan jobbar jag tills efter läggdags för mig och kommer i säng mellan kl. tio och tolv på kvällen. Det ska sägas att jag gillar mitt jobb och älskar mina kollegor! Jag har också tidigare haft ett jobb med mer frekventa sådana här perioder, nu förekommer de inte så ofta.

Jobbet kräver dock ändå så pass mycket av mig och tar så mycket av min energi att jag kom till insikten att det för mig inte kan vara fråga om en jakt på FIRE, utan det får mer vara fråga om att hitta vägen dit och att sedan följa den metodiskt i den takt som inte bara passar mig, utan som är den bästa möjliga väg och takt jag kan tänka mig. Här vill jag vara tydlig med att jag också uppfattar att Familjen Fri tydligt förespråkar detta och att det är så de har gjort, även om de nådde FIRE på kort tid. De hittade successivt ett sätt att leva gott på lite, och de upplever som jag förstått det inte att de offrat något, eller i vart fall inte mycket, på vägen dit.

Hur vägen till FIRE ska och kan se ut beror såklart mycket på vem man är och vilka förutsättningar man har och kan skapa sig. Vissa föredrar kanske i vart fall idén med en kortare väg, och kan nöja sig med att den vägen inte är kantad av så många blommor och inte innefattar så många stopp. Lite som en motorväg, där det huvudsakliga syftet är att komma fram fort. För mig, som ju faktiskt trivs bra på mitt jobb även om jag tycker att det i dagsläget styr för mycket över och tar för mycket av min tid, är den ideala vägen i stället lite längre. En landsväg som slingrar sig genom både öppna landskap, skog, höga berg och djupa dalar. En väg som delvis är belagd med asfalt, där man kan köra fort och där det finns sådana där kombinationer av uppförs- och nedförsbackar där det nästan känns som att bilen hoppar över kanten när man kommer över krönet och där det ibland riktigt suger till i magen som när man åker karusell, men som i vissa partier fortfarande också är en skumpig grusväg där däcken slirar lite, där det finns trånga passager som kräver fullt fokus för att man ska kunna ta sig förbi en mötande bil, och där man då och då kör förbi sådana där järnvägsöverfarter utan bommar men med de där skyltarna med tre lampor som man alltid måste fundera över hur man ska läsa. Just det, gult ljus blinkande mellan de två övre lamporna är fine, då kan man köra. Det blir ju väldigt tydligt den där gången det i stället lyser rött från den nedre lampan, då känns det väldigt tydligt att det är dags att stanna och vänta på tåget innan det är dags att köra vidare. Hur kunde jag ha så svårt att läsa den där skylten förra gången?

För mig kommer vägen till FIRE inte vara en spikrak och snabb motorväg, utan resan dit blir en del av målet. Under resans gång får jag tid att fundera över vad som gör mig lycklig och hur jag vill att livet ska se ut den dag jag kan bestämma det helt själv, och jag känner också att det kräver tid att hitta svaret på den frågan. Än så länge har jag kommit ungefär en tiondel på vägen mot mitt ekonomiska mål, och redan nu verkar jag ha nått ett betydligt större inre lugn, och jag upplever en betydligt mindre känsla av ångest över att behöva prestera på topp än vad jag gjorde tidigare. Jag är fortfarande högst mån om att göra riktigt bra ifrån mig på jobbet, men jag verkar ha kunnat släppa en del av ångesten över att jag kans inte är tillräckligt bra ändå. Skönt! Nu är det snart dags för helg och den ska spenderas med en härlig joggingrunda i lugnt tempo längs havet, med middag och trevligt umgänge med släkten, och lite husfix på det. D.v.s. flera av de beståndsdelar jag verkligen vill ha i livet även efter FI(RE). Vilken grej att jag kan få in sådana delar även längs vägen dit!

Hur ser eller har era vägar till FIRE sett ut? Vilka prioriteringar gör ni? Är vägen dit lika viktig som slutmålet i sig? Kanske har prioriteringarna ändrats längs vägen?

Trevlig helg på er!